Länge sen sist!

Det var ett tag sen jag skrev sist. Jag har tänkt mycket men hittar inte orden. Inombords händer det mycket nu. Jag ser det vackra sommarvädret ute men gömmer mig inne i sovrummet framför en film eller något spel i smådesperata försök att tränga bort de depressiva tankarna.  På många sätt är jag friskare än förra vintern men samtidigt känner jag mig ibland sjukare. Logiskt så vet jag ju att min upplevelse blir så bara för att jag i stort sett saknar metoder att hantera livets motgångar nu, inte att motgångarna egentligen är fler. Men jag har tagit bort de destruktiva beteenden som jag tidigare använt utan att hitta några "snällare" sätt. Det är svårt att vara snäll mot sig själv, dels för att det gått många år där jag slagit så hårt på mig själv att det är det enda jag vet och dels för att jag trots att jag försöker tänka annorlunda inte tycker att jag förtjänar att behandlas väl. Så just nu är min strategi att jag försöker behandla mig själv snällt för att "de" har sagt att jag måste det och jag försöker stå upp för mig själv av samma anledning. Sen hoppas jag att jag någon gång ska kunna känna att jag förtjänar det för i all framtid tror jag inte att jag kommer orka stå emot mina impulser bara för att någon annan sagt att jag inte får följa dem.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Filmmusik som symbolik.

Har ni sett filmen "så som i himmelen"? Om du inte har det och inte vill få handlingen förstörd så sluta läsa nu. Ni som har sett den kan knappast ha undgått att beröras av "Gabriellas sång" med Helene Sjöholm. I filmen används den som en markör för att gå vidare från ett liv med kvinnomisshandel, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till mina sjukdomar.

Jag önskar inget hellre än att "göra slut" med ätstörning, depression och ångest. Problemet är bara att jag inte vet hur, jag har inte hittat rätt verktyg i verktygslådan ännu. Men varje gång jag hör sången så vet jag att den representerar en ny början på mitt liv, den representerar att nån gång ska jag hitta rätt verktyg och då kommer världen att öppna sig för mig och jag kommer kunna "leva lycklig för att jag är jag".

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sjukdomsinsikt!

Som det är just nu så klarar jag mig ganska bra. Hade jag mått så här för ett år sedan när jag började min behandling för ätstörningen så hade jag aldrig i livet sökt hjälp. Ska jag vara ärlig så var det egentligen bara för att jag insåg att jag var "tvungen" pga depressionen som jag faktiskt sökte hjälp och att jag blev skrämd av mina fysiska symptom. Att jag klarar mig ganska bra innebär egentligen bara att jag inte för tillfället svävar i någon direkt livsfara pga ätstörningen dvs jag svälter inte utan jag får i mig vad jag behöver (även om det är helskevt fördelat över veckan och dygnet) och jag kräks inte så jag riskerar inte akut hjärtsvikt av den anledningen. För ett år sedan var förutsättningarna annorlunda.

När jag sökte hjälp i januari/februari så både svalt jag, tränade extremt intensivt och kräktes regelbundet. Min kropp började protestera väldigt intensivt och jag var t.o.m inne på akuten för att jag helt plötsligt började samla på mig vätska och gick upp över två kilo på mindre än ett dygn och det utan att jag åt. Jag levde på kaffe, kolsyrat vatten och tuggummin och när jag väl åt så fick jag sådan hemsk ångest att det enda jag kunde komma på var att gå in på toa och spy upp det även om jag visste rent intellektuellt att min svältfödda kropp absorberade all näring och alla kalorier innan jag hunnit få upp det igen. Trots den kunskapen så var ångesten så stark och ätstörning kontrollerade mig så hårt att jag gick emot min teoretiska kunskap för att tysta ätstörningen för en liten stund tills den kunde börja tjata på mig igen. 

Det här inlägget är svårt att skriva. Svårt för att det är svårt att inse att det jag i så många år har betraktat som en frisk person egentligen är djupt nere i ätstörningsträsket. Så "frisk" som jag är i dag är så frisk som jag någonsin varit och ändå visade uppföljningen på ätstörningsmottagningen klart och tydligt att jag lider av en ätstörning även om jag inte är lika sjuk som jag var för ett år sedan. Det smärtar mig mer än jag vill erkänna när jag hör min man lovorda hur bra jag tillfrisknat och hur frisk jag är när jag vet att jag egentligen bara kommit en liten liten bit på väg. Det jag har gjort är i och för sig inte några lätta saker, att bryta svälten och börja att äta igen är svårt, att sluta kräkas är minst lika svårt. Men det som återstår, dvs att hitta en balans i måltiderna och att förändra min självbild och mina så väl intrampade tankespår känns oöverkomligt svårt.

I min strävan att förstå mig själv så försöker jag gräva tillbaka och fundera över när detta hände, varför det hände och vad det var jag ville ta kontroll över från första början. Jag funderar mycket kring hur diskussionerna fördes i skolan och i mitt närmsta kontaktnät även om jag inte får några svar eftersom det inte finns någon att ställa direkta frågor till.  Jag gräver inom mig själv efter svar samtidigt som jag är lite rädd för vad jag faktiskt kommer luska fram. Jag vet inte om jag verkligen vill veta svaren på mina frågor, jag vill nog helst av allt bara snabbspola hela processen för att få veta hur livet kan se ut på andra sidan. Jag skulle vilja ha ett facit som säger att när ätstörningen är borta så kommer jag att fungera si eller så och vilka sidor av mig som förändrats eller försvunnit eller kommit till så att jag i förhand kan veta om det är värt allt detta besvär.

Lite komiskt är det att jag började med att skriva att jag klarar mig rätt bra för att avsluta samma text med att jag är totalt livrädd för vad som kommer att hända om jag blir fri från ätstörningen. Men galghumor har väl alltid vara "min" typ av humor så det är ju rätt passande ändå.

Taggat med: 

, ,

Tom, tommare, tommast

Känner mig konstigt tom på känslor. Fast det kanske är en känsla det också bara att jag inte vet hur jag ska beskriva den på ett korrekt sätt.  Fast bakom tomheten lurar nedstämdheten, jag skymtar den runt hörnet men den tittar inte riktigt fram. Hur gör man för att locka fram känslor som är obehagliga? För även om det är en ganska obehaglig upplevelse att känna sig tom på känslor så är nedstämdheten ännu mer obehaglig.

När jag tittar ut och ser hur våren har kommit med stormsteg så tänker jag att jag borde känna mig glad och upprymd och så där härligt nykär som brukar höra våren till. Även om jag varit tillsammans med min man i många många år så brukar den där nykära känslan komma på våren. Men inte nu, tvärtom känner jag inget alls. Jag ser alla småfel som jag annars brukar tycka är lite charmiga som enorma hinder som tar bort all lust. Jag ser varenda litet misstag som ett enormt felsteg, så stort att det knappt går att förlåta. Jag känner mig ofta "grälsjuk" som om jag letar fel eller en orsak till att börja kivas fast jag egentligen avskyr det. Jag känner mig helt enkelt tom, tommare, tommast.

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Misslyckad!

Varför ska det här med mat vara så enormt laddat? Varför kan jag inte vara som folk är mest och kunna tänka att "på måndag, då börjar mitt nya liv" utan att lägga så stort värde i det?  Varför blir varje litet val jag gör ett misslyckande?

Nej, säger kanske du, alla val kan inte vara misslyckanden! Jo, precis så är det. Väljer jag att äta frukost enligt "mallen" så kommer ätstörningshäxan och skriker att jag är misslyckad, en nolla, en idiot. Väljer jag att låta bli så ser mitt friska jag det som ett misslyckande eftersom ätstörningen "vinner". Väljer jag att äta något som inte "står" på tillåtet-listan så får jag ångest och tjock-tankar (jaja, jag är ju tjock men känslan säger fet som en val) väljer jag att hålla mig till "listan" så kommer skuldkänslor för det eftersom jag ju vill bli frisk. Det spelar ingen roll hur många gånger jag kastar tärningen jag kommer aldrig att få upp åtta prickar.

Jag önskar att det fanns en omprogrammeringsknapp för hjärnan så att jag slapp alla dessa ständiga skuldkänslor. Finns det något som jag hatar med den här sjukdomen så är det att konstant känna mig skyldig för någonting. Oavsett vad så kommer skulden och skammen. Jag tror inte jag kan göra någonting i mitt liv utan att det ska problematiseras och skuldbeläggas på något sätt. Det värsta i hela historian är att det är jag som skapar skulden och skammen, det är jag som inte ger mig själv en chans att läka. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag saknar verktyg för att förstå mig själv och mina känslor och jag saknar verktyg för att kunna bryta mönstren.

Om jag fick en önskning så skulle det vara att ingen annan någonsin mer måste gå igenom psykisk ohälsa av något slag.

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg